Stadsmuseet arbete med att inventera, beskriva och klassificera Stockholms kulturmiljöer har bedrivits kontinuerligt sedan 1981 då Stockholms kommunfullmäktige gav museet i uppdrag att ”redovisa innerstadens kulturhistoriska värden”. Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering är ett kunskapsunderlag och ett expertutlåtande.
Klassificeringen bidrar till att synliggöra kulturhistoriska frågor i stadens utveckling och används i det dagliga arbetet inom kommunens förvaltningar bland annat i samband med detaljplanering och bygglovsprövning.
Uppdraget med klassificering är ett långsiktigt och kontinuerligt arbete. Nya kunskaper och förändringar i den fysiska miljön innebär att värderingar och klassificeringar kan behöva revideras. Senare tiders miljöer behöver inventeras, beskrivas och klassificeras.
Stockholm stads kulturhistoriska klassificeringskarta
På kartan kan du se kulturhistoriska klassificeringar av miljöer i hela Stockholms stad. Information och motiveringar till klassificeringen finns i Bebyggelseregistret. Ytterligare kunskapsunderlag så som inventeringar, faktablad och fotografier kan finnas på Digitala Stadsmuseet.
Webbkarta
Webbkarta: Stadsmuseets kulturhistoriska klassificering
Klassificeringssystemet
I Stockholms stad har Stadsmuseet uppdraget att bedöma och peka ut vilka kulturhistoriska värden som finns i staden. Dessa värden hör inte enbart till byggnader utan kan tillskrivas andra anläggningar så som broar parker, torg eller hela miljöer. Bedömningarna utförs genom en värderingsmetod och resulterar i en gradering av bebyggelsen i olika kategorier.
Enligt plan- och bygglagen får bebyggelse som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt inte förvanskas. Vidare ska bebyggelse hanteras varsamt utifrån samma synpunkter. Detta gäller även anläggningar och allmänna platser så som parker och torg. För att tillämpa lagen krävs kunskap om bebyggelsens värden. I Stockholm fyller klassificeringskartan funktionen som kunskapsunderlag för miljöernas värden.
Klassificeringen är ett expertutlåtande som saknar juridiskt skydd eller rättslig verkan. Prövning enligt plan- och bygglagen görs i en detaljplane- eller bygglovsprocess av stadsbyggnadskontoret/stadsbyggnadsnämnden.
Mer om plan- och bygglagen, Boverkets webbplats
Blå, gröna och gula hus
De tre klassificeringar som Stadsmuseet använder sig av är:
- Blått är den högsta klassen och omfattar miljöer som bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden.
- Grön klassning innebär också ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att miljön bedöms vara särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.
- Gult är den tredje nivån som används vid klassificering. Fastighet markerad med gult på Stadsmuseets kulturhistoriska klassificeringskarta innebär att miljön bedöms ha positiv betydelse för stadsbilden och/eller ha visst kulturhistoriskt värde.
Fastighet markerad med grått innebär att den inte går att hänföra till någon av ovanstående kategorier det vill säga att den inte bedöms ha tillräckligt höga kulturhistoriska värden.
Det finns även fastigheter markerade med streckade fält vilket betyder att de ännu inte är klassificerade, alternativ att fastigheten är obebyggd. Det kan till exempel handla om bebyggelse som vid klassificeringstillfället varit så ung att det kulturhistoriska värdet ännu inte ansågs möjligt att bedöma. Fastigheter som inte är klassificerade kan ha stora kulturhistoriska värden, även om Stadsmuseet ännu inte tagit ställning till dessa värden.
Inringade områden
Områden som är inringade av en blå linje markerar riksintressen för kulturmiljövården enligt miljöbalkens 3 och 4 kapitel. Kommunen ska ange i översiktsplanen hur riksintressena ska tillgodoses. I Stockholm stads översiktsplan finns en vägledningen där riksintressen för kulturmiljövården redovisas samt en beskrivning av hur staden avser att tillgodose dessa.
Riksantikvarieämbetet har den nationella uppsikten över riksintressen och Länsstyrelsen har den regionala uppsikten. Kartor över riksintresseområden finns hos länsstyrelsen och hos Riksantikvarieämbetet finns riksintressebeskrivningar.
Grön linje
Områden inringade med grön linje är områden som har pekats ut som särskilt värdefulla för kulturmiljövården i Stockholms stad. I Stockholms översiktsplan pekas dessa områden ut, inom vilka särskild hänsyn ska ägnas åt kulturhistoriska värden.
Måste husen vara gamla?
Vid kulturhistorisk klassificering är en tidsgräns nödvändig. Det krävs viss historisk distans för att få perspektiv på den bebyggelse som ska bedömas. Numera tillämpas en tidsgräns på tjugo år för det som ska värderas. Nya kunskaper och förändringar i den fysiska miljön innebär att värderingar och klassificeringar kan behöva revideras. Exempelvis kan en byggnad ha förvanskats så att dess tidigare värde minskat. Ny historisk kunskap kan sätta in en byggnad i ett sammanhang som inte tidigare framgått och värdet av äldre byggnader i ursprungligt skick blir allt högre ju färre exempel som finns kvar.
Kulturhistoriskt värde
Stadsmuseets form för kulturhistorisk värdering som används vid den kulturhistoriska klassificeringen bygger på en metod som Riksantikvarieämbetet utarbetat. Den omfattar så kallade dokumentvärden och upplevelsevärden. I det så kallade dokumentvärdet ingår traditionella historiska egenskaper som en byggnad kan ha. Det kan vara byggnadshistoriskt värde, arkitekturhistoriskt värde, samhällshistoriskt värde, socialhistoriskt värde, personhistoriskt värde och teknikhistoriskt värde. En byggnads upplevelsevärden omfattas av egenskaper som konstnärligt värde, patina, miljöskapande värde, identitetsvärde, kontinuitetsvärde, traditionsvärde och symbolvärde.
Till dessa grundmotiv finns minst lika viktiga förstärkande motiv som kan vara kvalitet, autenticitet, pedagogiskt värde, sällsynthet och representativitet. Självklart finns inte alltid dessa värden representerade i varje byggnad, men de som finns vägs samman och resulterar i en kulturhistorisk klassificering.
För att göra en kulturhistorisk värdering krävs ett underlag i form av en byggnadsinventering. Den innehåller information om byggår, byggherre, arkitekt, ursprungsritningar, ombyggnader med mera. Dessa uppgifter finns i stadsbyggnadsnämndens arkiv. För äldre bebyggelse krävs ibland en mer omfattande forskning. En dokumentation i text och bild görs även av byggnaden på plats. Detta underlag ligger till grund för värderingen. I denna vägs flera olika aspekter och motiv in.
